Jag kom ju på att jag har börjat heelt i fel ordning. Man börjar ju med att presentera sig!! Så konstigt det kan bli...

Jag är då alltså Kathy. Bor utanför det lilla samhället Charlottenberg i Värmland. Fyller 35 i september. ( fast så fort jag får chansen så talar jag om att jag är 22...om tre år)

Är gift sedan i maj -09 med Stefan. Vi har inga gemensamma barn. Jag har en dotter på snart 11 år sedan tidigare. Stefan har 4 barn, varav 2 är vuxna och utflugna. De två andra är killar på snart 11 och snart 15 år. I familjen finns också 2 familjehemsplacerade flickor på 3 och 5 år.

Jag jobbar som undersköterska inom hemtjänsten. Fast numera är jag tjänsteledig, av flera anledningar. Dels så har jag ju som sagt 5 barn i min familj som kräver sitt, och dels så har jag fackliga och politiska uppdrag. Jag försökte en period att försöka göra allt. Dvs att vara mamma, bonusmamma, fostermamma, hustru, politiker och facklig. Nånstans skulle man vara social också. Lyckades inte jätte bra. Jag var sliten nästan jämt. Och eftersom man jobbar helger i vården innebar det att jag jobbade ibland två veckor i sträck. Och det var inga normala dagar. Kunde vara på hemvården på fm, för att senare samma dag sitta i politiskt möte och till sist ha partipolitiska möten. Detta blev för mycket. Så jag är ganska nöjd med att det gick att lösa genom att helt enkelt begära tjänsteledigt.

Jaha...vad ska jag berätta mer??

Jag har startat upp den här bloggen för att delge andra med mina funderingar under den här tiden före och efter min operation. Jag är medlem i Facebook och lade i går ut på min status att jag ska göra operationen Gastric Bypass. Har bara fått positiv respons. Så idag när jag var på ett kvällsmöte så var det några som sett det och tyckte att jag hade fattat ett bra beslut. =)

Det jag kan ha lite funderingar på nu är att folk ska tycka att man "fuskar". Min mans son på 15 tycker att jag "fuskar". Jag ser det som en hjälp!!!

Innan jag fattade beslutade att ringa vårdcentralen hade jag samtal med min man och min mamma. För det är ju inte bara jag som genomgår en förändring. Och jag behövde veta att de skulle finnas där för mig. Det visste jag ju redan. Har en underbar man och en underbar mamma!!!

Efter att jag hade varit på träffen på VC så var det dags att ta det med barnen. Pojkarna hade inte så mycket att säga, men Felicia grät. Grät och grät och grät. Hon trodde att jag skulle åka till Torsby och komma hem smal. Så jag fick gå igenom med barnen hur det går till. Efter informationsträffen så fick barnen titta på broschyrerna. Nu i efterhand så är jag jätte glad att jag involverade barnen så  tidigt. För nu är det inget konstigt längre. Felicia är väl fortfarande lite rädd att jag inte ska se ut som "mamma" nåt mer. Men jag har fått förklara att allt sker ju inte med en gång. Och även talat om att jag gör detta även för hennes skull. Så jag ska orka mer osv osv....Hon förstår!

När jag hade tagit det med min familj, så berättade jag för "tjejgänget". De sa inte så mycket egentligen. En av dem har gjort operationen själv och sa väl egentligen att hon vet vad jag går igenom. Jaha...nu var det gjort. Jag ville egentligen inte berätta för så många. Så Stefans familj har inte visst nåt.

Men sen har jag ju visst ansvar som både facklig och politiker. Ett av mina uppdrag inom politiken är att vara ordförande i en nämnd. Inte bara bara att tala om några dagar innan att man försvinner. Så det var att prata med vice ordförande, förvaltningschef, ordförande för mitt parti och slutligen kommunalrådet. Och inom det fackliga fick jag ta det med sektionsordföranden. Så det jag skulle vilja var en "hemlighet" var jag "tvungen" att berätta för så många. Men jag vet ju nu att dessa människor är att lita på.=))

Ja det var väl det jag ville berätta just nu!!

Ha det bra tills nästa gång

//Kathy

Jag har under hela min vuxna tid varit överviktig. Även i barndomen. Har nog alltid varit överviktig...

Min mamma har alltid haft problem med vikten. Kommer ihåg att hon bantade jämt när jag var liten. Hon gick ner i vikt men klarade inte behålla den nya vikten. Min mormor har alltid varit överviktig. Kan inte komma ihåg att hon bantade. Men nu på ålderns höst så kom ju diabetesen som ett brev på posten. Idag är hon smal.

Jag hoppas och ber att Felicia -min dotter- slipper hålla på med denna eviga bantningen. Kan ju tro att hon har fått just de generna efter sin far.=))

Vad fick mig att bestämma mig för en Gastric Bypass då?? Det finns flera anledningar till det. Den största anledningen är ju min hälsa!! Just nu så är det inga problem. Men det kan komma längre fram i tiden. Jag vill orka med barnen. Och må bra med mig själv.

En av mina nära vänner har gjort en Gastric Bypass för några år sedan. När jag lärde känna henne hade jag ingen aning om att hon hade gjort operationen. Tyckte hon verkade så pigg och fräsch. Och dessutom från vårt grannland Norge, hon påminde mig om en kvinnlig OLA NORMAN!!! Hahaha!! "Ut på tur aldrig sur"

och när man nu visste så började man ju kolla in vad hon åt....eller hur? Kunde hon leva ett "vanligt" liv?? Det enda man la märke till var att hon åt så ofta. Men annars var det ingen skillnad mot oss "normala" människor. SÅ slutsatsen var att man kan leva ett "vanligt" liv efter operationen.

Jag vet inte hur många gånger jag har slagit numret till vårdcentralen för att boka tid, bara för att sen lägga på. Jag skämdes! Det var f-n om jag inte skulle klara gå ner i vikt själv, så tänkte jag då. Och började BANTA!! I någon vecka. Sen var man tillbaka i samma mönster igen. Och jag har försökt allt. Viktväktarna, svält, nutrilett, tabletter, tänka på vad man äter.....listan kan säkert göras hur lång som helst. Det som funkade bäst var ju självklart Viktväktarna.

Så kom min älskade vän Maria på besök inför mitt bröllop. Och berättade att hon hade fått remiss till en Gastric Bypass. Men va f-n...säga det nu!!!! Kunde hon väl ha sagt tidigare så kunde vi ha gjort det tillsammans??? Hmm.....Jo det hade visst Maria gjort...fast inte rakt ut. Men jag hade varit heeelt emot det. Förnekelse!! Fast man vet så vill man inte förstå!!!!

Så då tänkte jag att Kan hon Kan jag!!!!! Så jag ringde och fick en tid efter sommaren till en doktor på vårdcentralen i Charlottenberg. Hon ställde lite frågor och sen var det vikt och längd. Lite blod tog de nog också. När de tog vikten så sa jag att jag vill inte vet vad jag väger. Så hon sa inget. Men jag såg vad hon skrev på lappen!! Jag kommer inte här att skriva vad mycket jag väger. ÄN! Men det kommer! Jag har lovat barnen att det ska få veta när jag har gått ner så mycket som jag vill gå ner.

Tillbaka till min Maria....hon gjorde operationen i november -09. Några dagar efter operationen kommer hon på besök till mig. (borde ju ha varit tvärsom) Jag har känt Maria i säkert 15 år, och aldrig sett henne så pigg!!!!!! Det är så kul!!

Vi har lovat varandra att när vi har gått ner så vi känner oss nöjda ska vi ta en tripp till Huvudstaden och shoppa lite. =) Tänk att få gå på de "vanliga" avdelningarna! Inte behöva gå på tjockisavdelningen!!! =)))) Gissa om det ska bli kul?! För jag tycker om kläder. Jag har gjort ett muntligt avtal med min mor, för varje kilo jag få ner så får jag 100 kr. =)) De ska jag ha tills jag och Maria ska köpa kläder. För nya kläder måste jag nog köpa.

På tal om kläder, idag har jag gått igenom klädkammaren. Kastat kläder som jag aldrig kommer att använda igen. Lagt kläder i högar som jag kan använda efter operationen. Sådana kläder som är för små idag. Både roligt och lite trist!! Det trista är ju att jag inte får på mig kläderna. Och det roliga är ju att det här är ju ett steg på vägen till min Nya Liv!!! =))

Nu ska jag gå och fortsätta i klädkammaren.

Ha det så bra tills nästa gång

//Kathy