Vill bara en gång till tala om att jag gått ner 30 kilo!!! Snart så jag fattar det.

Detta är jag för 30 kilo sen. Ett hemskt kort, jag vet. Men vill ändå visa det.

Detta är jag 27 kilo lättare.

Nu har jag ju gått ner HELA 30 kilo!! Resan har inte varit så lång som jag trodde. Det har gått fort. Jag började min flytperiod, inför operationen, 3 maj. Då gick jag ner 10 kilo. 1 juni blev jag opererad, och gick upp några kilon. Sen har det rullat på. Och idag när jag ställde mig på vågen så är det -30 kilo.

Vad jag nu tänkte skriva om är min och andras syn på min viktnedgång. Jag började ju blogga om min viktnedgång dels för att ev kunna hjälpa andra. Så det jag skriver nu kan verka negativt i vissa meningar, men jag är SÅ tacksam för denna andra chansen.

Jag har skrivit det förut....JAG märker inte så mycket av min viktnedgång. Jag ser ju att kläderna blir förstora. Jag kan även se på kort att jag var större förut. Men nånting jag har märkt mycket av är att jag inte svettas på samma sätt som tidigare. Förut svettades jag så mycket så jag var på Apoteket och köpte Absolut Torr. Jag brukade klä mig efter mitt svettproblem ibland. Hade kanske en kofta eller nåt som kunde dölja svettfläckarna. Det är inte ett problem längre. Klart jag svettas som andra människor, men jag svettas inte genom att inte göra nåt längre. Idag räcker det med vanlig Deo. =)

Mina hälar har blivit mycket bättre. Jag hade problem med att mina hälar sprack förut. Jag hade så ont ibland att jag inte riktigt kunde gå. Det är bara ett minne blott. =)

Har mycket lättare för att röra mig. Gå i trappor är inte så ansträngande längre.

Så det har blivit lättare att leva. =)

Hur ser jag då på mitt nya liv???

Jag tycker att det är mycket som har blivit enklare. Tex det här med trappor. Eller att gå överhuvudtaget. Jag ville ju inte gå förut, jag blev ju svett och andfådd. PINSAMT!!! Så det känns väldigt bra! Men det är en omställning för hjärnan. Inte för kroppen så mycket som för hjärnan. Jag har ju skrivit tidigare om när jag ifrågesatte mig själv. Hur kunde jag låta det gå så långt? Finns nog inga svar på det, är jag rädd! Men jag är ju en matmissbrukare. Att säga till mig att sluta äta är som att be en alkoholist att sluta dricka. Man måste vilja själv. Och det vill man ju!!! I max en vecka! Sen letar man orsaker till att få frossa. Kan vara vad som helst. Gissa vilken lycka det var för mig när reklamen för "FredagsMys" kom. HURRA!! Nu fanns det ju ytterligare en anledning att frossa i godis, chips och god mat!! God mat är det samma som FET mat. Sen kunde jag komma på att vi skulle ha myskväll mittiveckan. MYS=FETmat eller godis. Söndagarna kom jag ju på att vi skulle ha söndagsmiddag. Inget konstigt i det. MEN det skulle vara efterrätt oxå!! Hittar olika vägar för att få så mycket mat som möjligt.

Man säger ju att missbruk ska stilla nåt annat behov. Jag vet inte riktigt vad jag har försökt att stilla. Skulle kunna tänka mig att det var för att jag inte var smal. Låter ju helsnurrigt. Jag åt för att jag inte var smal. Men så länge jag kan komma ihåg har alltid vikten varit ett "problem". Vill se ut på ett annat sätt. Så även om jag aldrig har tänkt att jag har haft problem varken fysiskt eller psykiskt av min övervikt så har de nog legat gömda längst inne. Kanske ska gå och ta reda på det. Hos en beteende vetare? Varför är jag en missbrukare?

Hur ser andra på mig?

Jag har idag hamnat i ett konstigt samtal. Där jag måste försöka att kunna ta positiv kritik. De allra flesta säger ju nåt i stil med, - vad smal du blir, eller nåt liknande. Och jag har ju så svårt att förstå vad de menar. Jag är ju inte smal!! Tycker det är konstigt att det har blivit sån fokus på min kropp. Men sen måste jag ju erkänna att det handlar om vem som säger saker och ting. Folk man inte pratar med så ofta, kan kännas lite konstigt. Trodde inte innan min operation att det skulle bli så här. Jag har full förståelse att man vill vara snäll och säga att man blivit "smal". Folk menar ju bara väl. Det är ju bara hur min hjärna fungerar. Förstår att man lätt kan uppfatta mig som elak och konstig. Men kom ihåg att jag ALDRIG har fått komplimanger för hur jag ser ut. Och har inte en aning om hur jag ska tolka dem. Folk ser att jag går ner, men i min värld så har jag inte gått ner nog. Nu har ju jag svårt att ta positiv kritik överhuvudtaget. Fast det handlar om helt andra saker. Och det vet jag varför.

Satt och åt lunch med en kollega. Och det blev genast prat på min viktnedgång. Att jag såg yngre och yngre ut för varje dag. =) Vem vill inte det??

Och att jag har blivit piggare. Och denna personen är en sån person som jag ändå tycker det är ok att säga saker som andra inte "får". Återigen det är min hjärna som spökar.

Har jag hört nåt som verkligen ÄR negativt då? Ja faktiskt! För det andra är ju egentligen positivt. Men det negativa jag har hört handlar nog i grund och botten om avundsjuka. Jag har fått hört att ju mer jag går ner ju surare blir jag. Att jag bantar. Jag är inte surare! Men kanske piggare så jag orkar att ta "fighten". Bantar gör jag absolut inte. Har jag slutat med.

Så för att sammanfatta dessa månader:

Många hjärnspöken som måste jobbas med. Det folk säger till mig är positivt, men jag vet inte hur man hanterar det. Men i det stora hela så är det helt klart värt det! Det bästa jag har gjort, förutom då Felicia! För hon är det bästa som finns!!

Hoppas jag nu inte har gjort nån upprörd!!

//Kathy