Jag har idag lämnat min version på operationen till både kända och okända folk. =) KUL!! Jag hoppas verkligen att jag kan hjälpa nån med de erfarenheter jag har. Som jag sa/skrev till nån idag. Jag är ett prakt exemplar på att det kan gå bra! Jag har inte haft några komplikationer alls. Förutom vecket då, men det var ju en gång och inget mer.

Nu vill inte jag vara den som förordrar en operation i första hand. Men när inget annat funkar. Jag ser det som en hjälp till självhjälp. En operation SKA alltid vara sista utvägen anser jag. Oavsett vilken typ av operation. Så innan jag bestämde mig för en GBP så hade jag prövat allt, enligt mig själv iallafall.

När jag satt i bilen 1 juni i år på väg till Torsby, så tänkte jag flera gånger att jag vänder och åker hem. Det är inte värt det. Tänk om Felicia blir utan sin mamma. Nej, jag åker hem! Det var mina tankar. Jag stoppade efter vägen och tog mig en funderare. Åkte vidare till Torsby. När jag till slut kom till Torsby, parkerade jag bilen och satt i den en ganska lång stund. Bästaste Maria ringde. Jag svarade inte. Jag klarade helt enkelt inte att prata med nån. Jag tror att om jag hade svarat så skulle jag bara börjat gråta. I vilket fall som helst så gick jag ju in. Skulle vara där kl 10. Gick in. Tänkte hela tiden på att jag inte gör detta. Jag åker hem! När jag väl blev uppropad till operation kl 13,30 så tänkte jag " det får bära eller brista". Min sista tanke innan narkosen var: gör jag inte operationen kommer jag att dö av fetma så vad har jag att förlora? Nu i efterhand är det det bästa jag har gjort. Efter Felicia så klart!! =)))

Jag har tänkt en hel del på varför det blev så här. Varför jag blev så FET?? Att jag är matmissbrukare har jag ju redan kommit fram till. Men jag har också kommit fram till att jag tröstade mig själv med mat. Inte bara mat utan glass,godis och chips. Nu kan man ju fundera på vad fick mig att börja tröstäta?? Så nu tänker jag att skriva om något riktigt personligt. Inte riktigt likt mig att göra det, men jag tror att jag behöver skriva av mig. Kommer sannerligen att trampa på några ömma tår.

Jag levde i ett ohälsosamt förhållande från det jag var 18-19 år tills Felicia var ca 2 år. Vi hade även en liten paus så hon var nån månad. Jag var då 25 år. Man kan säga att jag levde med en kvinnomisshandlare. Han misshandlade mig psykiskt. Jag dög inte till nånting. Kunde inte laga mat. Stod inte maten på bordet när han kom hem fick jag skäll. Värre blev det när Felicia var född. Jag fick tex inte ta körkort, då blev jag ju fri. Han var sjukligt svartsjuk. Han passade ju på att tala om att om jag lämnade honom var det ingen som ville ha mig. Jag var ju så tjock! Kollade min mobil och raderade sms, innan jag hann läsa dem. Finns mycket mer att berätta om olika incidenter, men det är ingen idé att skriva om sånt. Måttet var rågat när han inför Felicia knuffar ner mig, sätter sig på mig och.....ja Ni kan räkna ut själva vad han gjorde. Allt detta gjorde att maten gav mig tröst, tror jag. Jag kommer ihåg en gång när han jobbade 12 timmars pass en helg. Då tröstade jag mig själv med att gå på ICA och köpte en hel kasse med godis. Sen satte jag mig i sängen och åt upp allt. Ja detta är väl en anledning tror jag. Kan ha fel. Men ju mer jag tänker på det ju mer upptäcker jag att det var då jag mådde sämst och även gick upp mest. Nu kan det verka enkelt att skylla sin övervikt på nån annan. Det är inte det jag menar. Det jag menar är att han fick mig att må dåligt och att enda gången jag mådde bra var när jag frossade. För samtidigt så är jag ju en matmissbrukare.

Jag kommer aldrig förlåta honom för misshandeln han bedrev mot mig. Jag kommer aldrig förlåta honom för vad han lät Felicia utstå. Men däremot kan jag hjälpa mig själv och Felicia genom att gå vidare. Men varför blev jag inte bättre när vi gick isär då? Då var jag redan inne i den onda cirkeln....

Tyck nu för allt här i världen inte synd om mig. De åren har gjort mig till en psykiskt starkare människa. Jag har en underbar man som ställer upp på mig i tid och otid. Som aldrig skulle göra mig eller barnen illa. Men han har fått kämpat för att bevisa för mig att han inte är som Felicias pappa. Det har varit många tunga stunder med tårar. Jag mådde stundtals så dåligt att läkaren sjukskrev mig. En reaktionsdepression, sa han. Jag fick lugnande tabletter och gå hos kurator. Så nu vet jag att jag aldrig tillåter någon att behandla mig så igen. Jag är värd mycket mer.

Så de som har haft funderingar på varför jag inte släpper in någon i mitt liv, vet nu varför. De måste verkligen förtjäna det. Jag har många bra vänner, en underbar man. Men inte många som jag släpper in i mitt revir. Litar inte på många. Jag tror att den enda som jag litar på till 120% är Bästaste Maria. <3

Hoppas jag nu inte har gjort bort mig genom att berätta en del av mitt liv.

//Kathy