På måndag börjar det nya livet. Hurra! Först å främst börjar skolan igen. Den minsta börjar förskolan. Tiden går fort. Men det som även ska hända i mitt liv är motion. Blir så mycket enklare när rutinerna kommer igång på riktigt igen. O jag längtar. Jag har ju nu oxå även börjat gå ner i vikt igen. Vilket jag tycker är roligt. Får på mig kläder som jag inte kunnat haft på flera månader. Och iochmed viktnedgången så ser jag tydligt det lösa skinnet på magen. Har inte varit så jättetydligt under tiden som jag gick upp i vikt. Jag vill ogärna lägga mig på operationsbordet igen. Vet ju att det drog ihop sig ganska rejält förra gången jag "tränade". Så jag har lite förhoppningar.... :)Får nog börja lite försiktigt... Vet att jag kan bli lite väl ivrig... då blir det bara ont istället. Springkläderna ligger o bara väntar på att bli använda.. springskorna står i hallen o är ivriga att få bli använda igen! Jag är nästan helt klar för joggingturer.. kvar är hörlurarna.. Men det är ju en smal sak. Idag har jag även börjat på en penicillin kur. Har gått nån vecka o varit trött o sliten. Tog mig till slut i kragen o kontaktade sjukvården. Fick ta ett blodprov. Visade sig vara kanonbra. Men vad är då anledningen till min trötthet? Fick åka tillbaka till lab o ta ett helt gäng med rör. En timme efter att jag kommit hem ringde "min" underbara sköterska. Jag hade en infektion. Så det blev en kur på fem dagar. Infektionen KAN ju vara anledningen. Jag hoppas det. Har gått o inbillat mig det värsta. I min ålder ska man inte vara sliten... men det bör ju snart märkas om infektionen är boven!! :))//Kathy

Ibland kan jag fundera på om omgivningen tror att vi som gjort operationen har gjort den för omgivningens skull. Om det är för att platsa in i nån typ av idealram.Operationen är inte en skönhetsoperation. Det är en operation som förhoppningsvis ska göra oss mer hälsosamma o friska. Jag har då inte gjort det här för att andra ska tycka att jag är attraktiv. Utan helt enkelt kunna leva längre. Det är en hjälp, inte en lösning på ett problem. Problemet med övervikt sitter oftast inte i magen... problemet sitter i huvudet. Man försöker döva en smärta. Man missbrukar mat o godis. Att jag trots min ganska stora viktnedgång inte matchar idealet är nog inte mitt problem. Jag blir helt klart ledsen när jag får höra att jag är tjock. För det har tagit mig lång tid att förstå att jag inte är jätteöverviktig längre. Skulle önska att omgivningen kunde tycka om mig för den jag är, inte för den omgivningen tycker att jag borde vara.//Kathy