Känns som min blogg har blivit lite av en vardagsblogg. Där jag skriver om lite allt möjligt! =)

Och det är ju inte så konstigt...min blogg...mitt liv! =)

Nu har jag inte skrivit på några dagar. Har haft några tuffa dagar med många tårar. Av olika skäl kommer jag inte gå in mer på det. Men dessa dagar har verkligen fått mig att få upp ögonen. För de som känner mig väl vet att jag sällan beklagar mig. Istället blir jag "borta" ett tag för att få distans. Den här gången gjorde jag inte det. Jag berättade för mina närmaste att jag mådde dåligt. Och inte fasen vände de mig ryggen! De få jag faktiskt ser som mina närmaste har funnits där hela tiden. Ringt, skickat meddelande, hälsat på och funnits! Jag har fått gråta, vara arg, lessen, otrevlig ja även på gränsen till apatisk. Fått prata ur mig. Varför har jag inte gjort det förut?!?! Det var inte så farligt att låta någon komma mig nära.

Ett stort tack för att ni finns! Vet faktiskt inte hur jag skulle fixa det utan Er. Är visserligen inte riktigt i hamn än, men kommer väl dit så småning om. Så Tack <3

Trots dessa dagar så har jag försökt uppfylla mina olika åtaganden. Förutom hem o familj så är jobbet prioriterat. Fanns stunder då jag funderade på att ta nån dag ledigt. Men nä, tycker om mitt jobb o mina arbetskamrater. I dessa dagar har det varit rena semestern att gå till jobbet. =) Bra betyg! =)

Däremot har jag lämnat över några möten till ersättare. Helt enkelt för att jag inte ville va offentlig i det "skick" jag var.

Vad som är mindre bra är att jag glömmer bort min hälsa. Haft fokus på nåt annat, då missar jag detta med ätandet. Glömmer att äta! Straffet för det kom igår. En blixtrande huvudvärk o trött.

Har egentligen inte så mycket mer nu... =)

Ska förstås jobba min första helg på sju år...eller första på mitt jobb. I det politiska är det ofta helgarbete. Men nu ska jag jobba en delad tur på lördag o en vanlig dagstur på söndag. Känns faktiskt lite pirrigt. Nu vet jag att jag har världens bästa arbetskamrater...men på helgen är vi fyra istället för fem som arbetar. Jag har ju inte riktigt full koll på allt som ska göras...jag frågar mig fram. De boende ska upp på morgonen, mediciner, frukost, kaffe, näringsdryck. Sen är det ju lunchen osv osv osv.... Är så rädd/bekymrad att jag ska va till belastning. Vill lixom kunna ALLT med en gång. Det är en omöjlighet!

Men som sagt, mina arbetskamrater är så förstående för mina icke ännu färdiga kunskaper!! =)))) Det får ta den tid det tar...så länge ingen av de boende blir lidande för att jag är lite ringrostig så är det bra!!

Nä nu tar jag natten!

//Kathy